Bitter

Nej jag borde inte vara, och när jag ser vöer är jag väldigt glad med allt jag har. Men jo gnälla kan jag. Mamma och jag tog nyss en promenad runt Stångån. Hon blev arg och åkte tillbaka till Stockholm. Jag jämförde bara lite.

Jag har ju en viss oro i kroppen. Jag är aldrig helt lugn och tillfreds med min vardag. Jag är aldrig hemma någonstans jag kommer nog aldrig hitta "den rätte". Jag vill inte ha ett enformigt anpassat liv. Här i Sverige är vi väldigt måna om att alla ska passa in i vår jargong där alla står på led trångt trångt. Vi ser likadana ut och vi pratar likadant, vi är inte förlorare men vi är inga som sträcker på nacken lite längre hellre.

Livet är som ett hetsigt tonårsrunk med släkt lampa för att sedan lättare somna efter en tveksam orgasm som man skamsen torkat bort med lambi's toalettpapper. 

Jag är ledsen jag är stormig jag vill inte ha det på det viset. Jag vill ha njutning fullt ut, jag vill njuta av varje fotsteg jag tar i en främmande stad jag vill känna smaken av regnet eller mina tårar. Jag vill höra någon skratta så att det värmer min själ. Jag vill så mycket men jag söker väl också någon slags trygghet. en trygghet jag aldrig tror mig finna. Jag kommer väl också bli kär och ha förhållande någon dag men för hur länge då? En liten stund för jag vet hur jag tröttnar. 

Jag menar inget illa jag vill inte trampa på någon men jag kan inte leva era trygga liv med barn och en karl som gör måttligt ifrån sig. I en villa där jag måste sköta om växter som egentligen ingen ser eller luktar på. Jag kan inte omfamna min vardag och pressa ihop den i ett 40timmar i veckan -schema. Göra samma saker, äta samma mat, när man väl umgås, träffa samma människor och gå till samma ställen.

Förlåt som sagt, som mamma sade, många trivs med att leva så. De vill inte göra saker som du... och det är inte er jag menar. Jag avundas snarare er trygghet, den jag letar efter men aldrig kommer nöja mig med. Ert lugn...

inte bitter bara fundersam och trött...

Om det så vore

Nog för att jag är lite förvirrad i min situation, boende hos mamma, i Sverige trots jag inte tänkt så, rätt kluven i humöret, så bör jag inte bli blödig. Jag gillar ju att tänka, men jag pratar desto mer, vilket gör att jag inte alltid tänker som förr. Tänkte och skrev lite i alla fall...

I alla fall, du är ju knappt vad man kan kalla en god vän, kanske inte vän över huvudtaget. Vi har väl pratat någon gång och du har satt dina spår. Du är inte viktig i mitt liv och jag är inte viktig i ditt. Jag lyckades ändå fantisera om hur det skulle kunna vara med dig. Om vi över huvudtaget skulle fungera som två personer nära varandra, men snabbt slog jag bort den patetiska tanken då jag visste att det var kallt och jag ville egentligen bara gå närmare för att bli varmare. Helt logiskt är också att det aldrig skulle slå gnistor i snön mellan oss på väg hem i natten.

Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0